När vi var i Cebu för att förnya vår visum var vi givetvis tvungna att äta, precis som alla andra dagar. Eftersom vi inte känner någon i Cebu och dessutom inte hade tillgång till internet så kastade vi oss handlöst ut i det okända för att på egen hand hitta ett matställe. Eftersom både jag och Mattias gillar att överleva och inte gärna vill bli rånade så valde vi att söka efter dagens kulinariska upplevelser i tryggheten som erbjöds i ett av Cebus större köpcenter där de hade beväpnade vakter för att garantera alla kundernas oinskränkta säkerhet. Köpcentret var dock onödigt stort. Man hade troligen kunnat vandra omkring där inne hela månaden utan att hinna se alla affärer. Det kändes lite märkligt med ett sådant överflöd när människor bodde i skjul och hyddor bara några gator längre bort.
Eftersom risken att bli rånad är större i Cebu än i Panagsama Beach (där alla känner alla), så hade jag inte med mig några saker till köpcentret. Telefon, väska, pass och pengar lämnades på hotellrummet i trygghet från klåfingriga våldsverkare! Efter en del om och men hittade vi ”matkvarteret” i köpcentret. Varenda snabbmatskedja i hela universum hade minst en restaurang i denna ocean av matställen. Insprängt mellan alla lockande erbjudanden om friterad kyckling, friterade lökringar, friterade pommes frittes och nudlar hittade man även en och annan ”riktig” restaurang. Att hitta något som passade Mattias kräsna och besvärliga mage var dock lättare sagt än gjort. Min kära pojkvän var inte sugen på någonting och maten fick absolut inte vara varken flottig, stark eller asiatisk (vilket är aningen besvärligt när man befinner sig i Asien). Denna man är svår att mata även under optimala omständigheter. När han dessutom är småsjuk och gnällig så är det i praktiken helt omöjligt. Inte nog med att han ”inte kände för” en enda maträtt som erbjöds så kunde han ju som vanligt inte äta något innehöll (eller ens hade varit i närheten av) laktos, fisk eller svamp… Jag, som är känd för mitt utomordentliga tålamod, särskilt när jag är hungrig, testades till mitt yttersta. Med en ofantlig kraftansträngning och en uppvisning av självbehärskning i klass med Jesus så började jag inte skrika och kasta saker omkring mig en enda gång!
Under det evighetslånga letandet efter en restaurang som KANSKE skulle ha något som föll Mr. Sir. i smaken så var han helt plötsligt borta. Jag hade strosat fram mot det för stunden uppsatta målet i mina egna tankar och, i min svältnära hunger, börjat tycka att dofterna av gammal fritös och halvfabrikatshamburgare var riktigt ljuvliga. Jag spanade på snabbmaten och kände hur det vattnades i munnen av att se alla uppstylade matbilder. När jag vände mig om för att delge Mattias någon briljant observation så var han försvunnen. Spårlöst. Jag kunde inte se honom någonstans. Jag började gå tillbaka samma väg som jag hade kommit och tänkte att han nog bara hade stannat och för att tittat på något, men icke! Ingen Mattias. Jag blev ganska snabbt lite rädd. Jag var ensam i en stor främmande (och troligen helt livsfarlig) stad utan varken pengar, telefon eller ID-handling. I min upplevda ensamhet började jag inbilla mig att Mattias kanske hade blivit kidnappad och/eller indragen i något undanskymt hörn för att bli misshandlad och rånad. En stark overklighetskänsla vällde inte över mig. Adrenalinet började pumpa och blodet susade i mina öron. Var i helvete var han?! Jag gick fram och tillbaka längs en välbefolkad gångbana 3-4 gånger. Paniken började stiga. Trots hög ljudvolym från alla andra miljoner besökare på köpcentret började jag ropa på honom som ett bortsprunget barn som letar efter sin mamma på ICA. Jag kände hur tårarna började stiga i ögonen. Vad skulle jag göra? Gå till nån kundtjänst för att tvinga dem att ropa ut i högtalarna att ”Mattias Twedmark ska kontakta informationsdisk 4 där hans hysteriska flickvän väntar”? Skulle jag polisanmäla honom försvunnen? Skulle jag ta en taxi till hotellet och vänta där och hoppas på att han skulle kommer tillbaka av sig själv? Med tankarna rusande i 100 km/h och puls som började närma sig 1000 slag per minut så fick jag dock äntligen syn på honom. Jag blev så lättad att jag både ville jubla och gråta. Jag kastade mig runt halsen på honom och kramade honom hårt. Jag fick ta till den högsta växeln på min viljestyrka för att inte börja stortjuta mitt bland alla människor. Jag stod i säkert en minut och kramade honom utan att säga ett enda ord. Tillslut viskade jag med sprucken röst att han aldrig, aldrig fick lämna mig så igen. Det visade sig dock att detta trauma berodde på att vi hade missförstått varandra. Han hade menat att vi skulle ta en annan rulltrappa upp till nästa våning än den jag hade trott och siktat in mig på. När han ställde sig på rulltrappan hade jag helt sonika traskat iväg och inte lagt märke till att han redan var påväg upp. Från övervåningen hade han sett mig under min enorma känslostorm och försökt att få min uppmärksamhet, utan resultat. Efter detta införde jag en ny regel: Varje gång vi är på ett trångt köpcenter i en stor främmande stad så måste han hela tiden hålla mig i handen!