När man har befunnit sig på en plats under en längre tid så hittar man småsaker att älska, hata och älska att hata. Panagsama Beach är givetvis inget undantag. En av de första sakerna som jag la märke till när jag kom hit var mängden av herrelösa hundar. Hundarna är i regel helt harmlösa, men många har diverse skavanker som avbitna öron och svansar. En av hundarna som jag först la märke till (förutom min nemisis Mr. Skällipants) var en skraltig, mager och otroligt ful hund. Givetvis älskade jag honom från första stund. Jag döpte honom omedelbart till Ruff (eftersom han såg så himla ruffig ut) och höll daglig utkik efter honom för att se om han fortfarande levde. Jag vet inte varför, men denna fula byracka fångade genast min medkänsla och kärlek. Han är den enda hund här som jag ger mat och jag skulle bli väldigt ledsen om jag fick reda på att han hade dött. De flesta andra svenskar här hatar Ruff och tycker att han är äcklig. Ibland ser jag folk kasta sten på honom och det gör mig arg. Det är inte Ruffs fel att han är så himla ful! Han gör inte en fluga förnär och är bara ute efter att få lite mat i magen. Vad är det för fel på det?
Ett resultat av alla herrelösa hundar är att det då och då dyker upp oväntade valpar på oväntade ställen. För någon vecka sen kom Mattias ut till mig efter att jag hade kommit upp från ett dyk och informerade mig om att Irish (en av instruktörerna på dykcentret) hade hittat en nyfödd valp precis utanför butiken. Jag rusade givetvis dit och fick se den sötaste lilla svarta valp som jag någonsin hade sett. Jag bestämde ganska snabbt att den tidigare väldigt stenhårda ”inte klappa några djur på Filippinerna”-regeln (som sattes upp för att Mattias skulle låta bli alla katter) inte gällde sjukt söta nyfödda valpar eftersom de omöjligen kunde ha rabies till skillnad från alla dumma katter! Valpen döptes till Neptune (efter dykcentret) men fick smeknamnet Nepp. Medan jag och Irish gullade med valpen fick vi upprepade gånger höra från alla dumma karlar på dykcentret att det var lika bra att avliva valpen ”to put it out of its misery”, eftersom den ändå skulle dö i och med att den hade blivit övergiven av sin mamma. Varken jag eller Irish tyckte att det var en bra idé att valpen skulle dö. Bara tanken på det gjorde mig ledsen och vid nått tillfälle sa jag till Mattias att jag önskade att jag aldrig hade sett valpen eftersom jag inte skulle kunna hantera om den dog. Själv kunde jag inte adoptera valpen eftersom vi bara ska vara kvar här till början av januari. Jag övervägde dock seriöst att ta med den hem till huset så att den åtminstone skulle överleva natten. Irish gjorde dock slag i saken, köpte en nappflaska, mjölkersättning och tog med sig valpen hem. Nu har valpen blivit större, öppnat ögonen och rultar omkring på egen hand. Irish har lovat att han ska komma och hälsa på minst en gång till innan vi lämnar Pangagsama Beach för den här gången!
Det finns dock saker här som är mindre underbara än söta valpar och fula hundskrällen. En av dessa är den troligtvis religiösa tradition de har här att alltid komma med maten på restauranger helt osynkat. Det är mer regel än undantag att den ena har hunnit äta färdigt innan den andre ens har fått sin mat på bordet. En annan grej som jag hade kunnat klara mig utan är alla Christmas carolers. På Filippinerna tar de julen SERIÖST. Julen börjar förberedas redan i augusti och om juldekorationerna inte är uppe i början av oktober så är man troligen antingen en julhatare av rang eller ligger döende i någon form av svår sjukdom. Många barn i trakten har dock sett en ekonomiskmöjlighet i kombinationen av denna sanna julglädje och en evig ström av dumma västerländska turister. Skrålande för full hals, i diverse blandningar av orena toner, bjuder de därför våra gråtande öron på oändliga serenader i form av bjällerklang, felize navidad och diverse andra julklassiker. Som tack för detta vill de givetvis ha några slantar. Personligen vill jag inte belöna falsksång, som i Sverige troligen hade klassats som förargelseväckande beteende, eller möjligen en mildare form av misshandel, och ger dem aldrig några pengar. Detta innebär dock inte att jag slipper undan. Varje kväll, så fort det blir mörkt och lite svalare i luften, så står dessa små änglar nedanför terassen på mitt stamiscafé och sprider julkänslor och kärlek till världen genom sin ”sång”. Ibland är de så intensiva och högljudda att personalen kommer och säger till dem. De har inte övat i onödan och vissa dagar vill man bara kasta sten på dem så hårt man orkar så att de måste fly och aldrig vågar komma tillbaka. Att säga nej eller försöka resonera med dem på engelska är ungefär lite meningsfullt som att försöka erbjuda en fisk en cykel och ger ungefär lika lite resultat. Den bästa taktiken är oftast att bara härda ut och sen njuta av de få sekunders tystnad som uppstår fram tills dess att nästa grupp sångare dyker upp, vilket oftast är ungefär 5 min senare.
