När vi var i Cebu och förnyade våra visum hade jag, inom loppet av ett dygn, både den bästa och den sämsta matupplevelsen som jag har haft på Filippinerna. Tydligen ska man åka till Filippinerna för att äta riktigt god japansk mat och inget annat. Inga av de inhemska rätterna har hittills imponerat på mig eftersom allt är så sabla sött jämt, men när jag och Mattias sprang in för lunch på första bästa restaurang i Cebu så blev jag helt golvad av mumsighet! Hemma hade jag fått betala många hundralappar för sådan mat. Här var fantasipriset ca 70 kr. För detta fick jag dessutom flera rätter i ett – sushi, sashimi, tempura, soppa, sallad, kyckling och ris. Jag var i det japanska himmelriket. Restaurangen, som hette Nonki teppanyaki, döptes i mitt huvud snabbt om till NOMki.
En något sämre matupplevelse fick jag dagen efter när vi skulle äta frukost på hotellet. Ungefär en timme innan vår bil tillbaka till Panagsama Beach skulle komma gick vi ner och beställde mat. Jag var väldigt hungrig eftersom vi hade tagit sovmorgon och jag inte hade ätit på ca 12 timmar. Jag beställde därför en extra stor frukost – filippino style. Detta skulle innebära att frukosten innehöll tre olika sorters fisk, stekta ägg och jag beställde dessutom extra bacon. Ungefär en halvtimme senare fick vi in två tallrikar med mat. På min tallrik låg två stekta ägg och två sorgligt små skivor bacon. Medan jag åt detta (vilket tog ca 30 sekunder) hoppades jag intensivt att resten av min mat var på väg men att leveransen till bordet helt enkelt var osynkad, så som det brukar vara på Filippinerna. Eftersom jag anade ugglor i mossen frågade jag för säkerhetsskull kyparen om när resten av min mat skulle komma. Han svarade glatt att det skulle dröja ca 10 min. Efter 20 minuter frågade jag kyparen igen. Vid det här laget var jag dock ganska irriterad eftersom jag fortfarande var hungrig och dessutom började få lite bråttom till bilen som skulle gå om 10 min. Svaret jag fick från kyparen var att det inte alls skulle komma någon mer mat. Jag måste ha sett ut som ett levande frågetecken för kyparen tog hjälpsamt fram en av menyerna och började förklara att man var tvungen att VÄLJA mellan bacon och de olika fiskgrejerna som jag hade beställt. Ilsket svarade jag att jag hade förstått detta redan när jag beställde och att det var därför jag hade varit extremt tydlig med att jag ville ha BÅDE OCH (jag hade till och med frågat kyparen två gånger om han hade förstått min beställning innan han lämnade bordet). Kombinationen av hunger och en extremt korkad kypare fick min irritation att stiga farligt snabbt och jag kände hur en explosion började närma sig. När kyparen åter tittade ner i menyn började förklara samma sak istället för att bemöta det jag hade sagt till honom började min irritation att mer och mer övergå i het kokande ilska. Nu riktigt arg undrade jag varför i helvete han i så fall för mer än tjugo minuter sen hade sagt till mig att jag skulle få resten av min mat inom 10 minuter när han visste att ingen mer mat var på väg. Jag frågade, kanske aningen gällt, varför han hade låtit mig sitta där och vänta helt i onödan. Olyckligt tittade kyparen ner i menyn igen och tog sats för att åter förklara systemet med att välja vad man ville ha till äggen. Jag lät honom inte öppna munnen utan förklarade att jag strax skulle med en transfer, att jag fortfarande var sjukt hungrig och nu inte skulle ha möjlighet att äta något mer på många timmar. När han då åter igen började med samma förklaring tog all min självbehärskning slut och jag exploderade av ilska och frustration. Helst av allt ville jag slå honom i ansiktet och ruska om honom och fråga varför idioter som han ens hade ett existensberättigande när han inte kunde förstå minsta lilla enkla matbeställning. Jag ville fråga varför någon som uppenbarligen inte förstod engelska eller möjligen var förståndshandikappad fick lov att arbeta med ett serviceyrke. Jag ville straffa honom för att han hade lurat mig och med sin vilja att vara tillags hade sett till att jag inte skulle kunna bli mät på många timmar. Istället för att slåss skrek jag något i stil med ”FUCK THIS SHIT” och smällde min väska i bordet. Jag frågade honom var i helvete jag skulle betala för den här jävla skiten och avbröt alla hans tafatta försök till ursäkter med att upprepa frågan om och om igen. Allt han sa efter detta besvarades endast med ilskan blickar och svordomar från min sida. Helt vansinnigt arg stormade jag ut ur restaurangen och mötte upp Mattias i hotellets lobby (han hade varit uppe på rummet och hämtat våra väskor medan jag fortfarande väntade på min mat). Det tog nästan en halvtimme innan jag, men hjälp av en hel del kramar från Mattias, hade lugnat ner mig så pass mycket att jag slutadeq muttra om ”jävla idiotjävlar”.
