Jag har många gånger hävdat att dykning är det bästa som finns i hela universum. Ibland kan jag nästan tycka synd om alla människor som (ännu) inte har insett storheten med att hoovra viktlös 5-40 m under vattenytan! I min värld finns det ingen bättre känsla än att ligga perfekt avvägd vid något rev/vrak och låta mig gungas av vågorna (och/eller min in- och utandning). Dykning har sakta men säkert visat sig vara min personliga version av heroin. Jag kan lägga tusentals och åter tusentals kronor på nya dykupplevelser, kurser och dykrelaterade prylar. När jag inte dyker tänker, drömmer och fantiserar jag om dykning – jag frossar i minnen och hittar på underbara, potentiella framtida scenarion. När jag dyker (eller till och med när jag planerar dykning) upplever jag en otrolig eufori samtidigt som jag känner ett totalt mentalt lugn trots att tankarna och planerna kan uppta hela min tankeverksamhet under flera dagar. När jag har gjort mitt sista dyk för ett tag framöver känner jag en märklig sorg i hjärtat som jag inte kan förklara – jag upplever en känsla av meningslöshet och tomhet som inte riktigt kan fyllas och som generellt inte går över förrän nästa dykupplevelse är inbokad och planerad. Den kärlek jag känner för dykning kan jag inte jämföra med något annat. Om jag hamnar i en situation där tankar på död eller allvarlig kroppsskada väcks så är en av mina första tankar ”Herregud, om jag dör/blir blind/ allvarligt sjuk/förlamad/får problem med ben/fötter/balansen/bihålor/lungor så kan jag inte dyka mer!” vilket ökar min ångest tiofalt. Vad är ett liv utan dykning? Meningslöst? Onödigt? Slöseri? All of the above? Skönt att det snart är dags för nästa äventyr! Tanken på det har hållit mig lycklig och levande hela hösten.
