Nu är vi äntligen framme i Panagsama Beach, Moalboal! Resan var onödigt lång, men med övermänsklig stamina överlevde både jag och Mattias den evighetslånga flygningen. Jag har aldrig tidigare upplevt jet lag, men den totala tidsförvirring som jag kände när jag kom fram till Filippinerna var helt galen. Det var som att ha svindel, fast för tid istället för rum. Oavsett var vi var under resan, och hur många timmar som än gick, så var det nästan alltid natt! Undantaget var ett par timmar i Singapore och ett par i Cebu. Trots att jag lyckats sova några timmar på flyget så var jag så trött när vi väl satt oss i transferbilen att jag inte ens med mina allra största viljeansträning lyckades hålla mig vaken! Det var som att förlora medvetandet snarare än som att somna.
Den långa resan innebar givetvis mycket stillasittande och oregelbundna måltider. Mitt humör är starkt kopplat till att få äta regelbundet (var tredje timma on the dot annars blir jag skogstokig). Under 4 timmar traskade vi runt på flygplatsen i Singapore – tittade på coola inomhusträdgårdar, ett fjärilshus och koifiskar i en damm. Allt var relativt fridfullt fram till det blev dags att äta. Det fanns inte ett enda matställe som funkade för både mig och Mattias. Vi har båda har ganska speciella krav när det kommer till mat – Mattias vägrar att äta svamp, fisk och skaldjur och är dessutom väldigt överkänslig mot allt som innehåller laktos. Själv undviker jag kolhydrater i stor utsträckning och vill inte ha massa ris, bröd eller potatis. Eftersom vi befann oss i Asien var detta inte den bästa kombon eftersom nästan all mat bestod av ris och/eller fisk. Detta resulterade givetvis i en grinig Sandra som tog ut all sin frustration på stackars Mattias som gjorde allt i sin makt för att snabbt hitta något ätbart. SurSandra vägrade såklart att inse att det faktiskt inte var Mattias fel att maten var fail, trots upprepade försök till logik från mig själv. Jag ville helt enkelt inte lyssna på det örat! Nån behövde ju uppenbarligen stå till svars för detta oerhörda brott, eller snarare kränkning av hela min person! Hur i hela friden får det ens lov att finnas restauranger som inte har menyer anpassade efter mina behov när jag är hungrig?! Tillslut fick vi dock tag i mat, givetvis med massa ris till mig och torkad fisk som krydda till Mattias. Jag fick dock upp min blodsockernivå och kunde skamset be Mattias om ursäkt. Han borde få en medalj som står ut med mina humörsvängningar!
När vi kom till huset som vi ska hyra i Panagsama Beach blev vi båda lite besvikna. Vi hade hoppats på högre standard, även om vi kanske hade fruktat att det skulle vara värre än det var. Något av det första som hälsade oss välkomna var den största kackerlacka som jag någonsin har sett. Beväpnade med sopborstar och stekpannor gav vi oss ut på jakt efter odjuret. Höga skrik av rädsla blandades med stridsrop och försök till hejarramsor för att öka kamplusten. Vi var nära att ge upp flera gånger, (kackerlackor är tydligen otroligt snabba även när de är större än små katter), men tillslut målade den in sig i ett hörn och blev tillplattad av ett flertal sop av sopborsten in mot väggen! Monstret var svårt att avliva, men tillslut kunde vi torka svetten ur pannan och belöna oss själva med en klapp på axeln för väl uträttat arbete. Friden var dock inte återställd. Ett par dagar senare när vi kom hem från dykcentret lurade ett nytt ondskefullt vidunder under sängen och filade på sin anfallsplan. Denna gång var vi dock mer invanda vid storviltsjakten och det tog inte ens hälften så lång tid innan jag, med ett heroiskt slag av sopborsten, gjorde mos av insekten! Ställning hittills; Sandra och Mattias 2 – Kackerlackorna 0! Vi bävar dock inför kackerlackornas kommande kontringsförsök. Varje gång vi öppnar dörren är vi beredda på en total invasion av bestar som troligen kommer att attackera oss så fort de får minsta möjlighet! Fortsättning följer…
