Tiden flyger och syrran har redan varit här i två veckor! Hon klarade sin OW-med glans och jag kände mig som en stolt hönsmamma när hon hoovrade alldeles själv för första gången! Det var sjukt kul att vara med på hennes kurs och det var fantastiskt att se hur snabbt hon utvecklades och att hon var en sån där seriös elev som lyssnar och verkställer (man ska vara seriös!). Instruktören behövde generellt inte säga till henne mer än en gång för att vi skulle se en snudd på omedelbar förbättring. Med sju loggade dyk drog hon i effektivitetens och den nytända besatthetens namn igång med sin AOW. Navigation, nattdyk, djup och peak performance buoyancy mästrade hon som ingenting. Nu dyker hon utan att blinka ner på 30 meter och loggar lätt dyk på en timme blankt. Hon har flytkraftskontroll som någon som har dykt betydligt mer än 10 dagar och drar redan mindre luft än diverse gentlemen.
Eftersom jag och syrran har ägnat oss åt en hel del nöjesdykning och allmänt slappande känner jag att jag inte riktigt har kommit igång med min Divemasterkurs. På de veckor som vi har varit här så har jag bara gjort ett av alla de 50 miljoner moment jag ska bedömas på för att bli Divemaster (ja, jag avrundade uppåt en liten, liten aning). Jag lär mig dock otroligt mycket på att vara med och assistera på kurser. Inte bara genom att titta på instruktörerna och ta till mig av hur de lär ut och signalerar under vattnet utan även av att se hur eleverna gör, vad de missförstår, vilka misstag som görs och hur olika människor reagerar på olika problem som kan uppstå under vattnet (typ att få vatten i masken/munnen/näsan). Jag gillar det, men jag känner att jag inte har den erfarenhet som krävs för att hantera saker själv ännu, särskilt inte om det skulle uppstå svårare (riktiga) problem. Jag vill dock också bli instruktör, helst nu med en gång, men jag tror att jag kanske avvaktar i några dagar till!
Genom min dykkarriär har jag knappt stött på några utrustningsproblem, bortsett från nått enstaka trasigt maskband. Jag litar på min utrustning och även på den utrustning som eleverna hyr och använder på kurser. Eftersom det var jag som tjatade in Carro i dykträsket (dykmissbruket if you will) så kände jag ett stort ansvar för att inget skulle hända henne. Utrustningsproblem fanns inte ens på min karta över potentiella katastrofscenarion (där bland annat troligheter som tsunami, flygkrasch, blue ringed octopus-attack och tryckfallssjuka utifrån övningar i poolen fanns med). Mr. Murphy, som de flesta av oss är bekant med utifrån mackor som ALLTID faller med smöret rakt ner i golvet, var dock framme och jävlades redan på Carros andra Open Water-dyk. Tro fan att hennes BCD bestämde sig för att, mitt under dyket, sluta fungera på ett acceptabelt sätt! Jag simmade bakom eleverna (Carro och en tjej till) medan Johan (instruktören) guidade dyket. Helt plötsligt såg jag hur Carro börjar flyta upp mot ytan. Jag stannade och väntade på att hon ska komma ner igen (vi var på ca 10 m). Carro signalerade upprört att något var fel. På förra dyket hade hon haft problem med att hon flöt upp och inte kunde komma ner igen eftersom hon var lite för lätt och inte klarade av att tömma hela BCDn. Jag trodde därför att hon hade blivit rädd när hon flöt upp även den här gången och inte kunde ”komma ner till säkerheten” snabbt nog. Jag signalerade att hon skulle ta det lugnt, andas och tömma BCDn mer. Hon tömde och tömde BCDn på luft, men trots det kom hennes flytkraft och djupnivå inte i balans. Hon fortsatte att signalera att något var fel. Jag började känna mig ganska rådvill och skulle just påkalla Johans uppmärksamhet när han simmade fram till Carro och tog bort slangen till hennes inflator. Inflatorn hade (troligen på grund av ett sandkorn eller liknande) fastnat i öppet läge och slutade aldrig att fylla västen. Beväpnad med min dyksax lyckades Johan, som en hjälte, ordna detta under vatten (äntligen fick jag användning för saxen till något annat än att klippa av trådar från trasiga sömmar på dykutrustningen!). Vi fortsatte dyket och Carro hanterade det hela med bravur. Han fick inte panik och höll sig lugn och sansad under hela dyket. Inflatorn på Carros väst servades och hon fortsatte att dyka med samma BCD. Tre dyk senare var det dock dags igen. Denna gången vägrade dock inflatorn att tömma västen. I efterhand kan jag se att denna BCD uppenbarligen var en riktig jäkla bråkstake och borde ha blivit bibliskt bestraffad istället för få service (som jag tänker mig är mer som en spa-behandling än ett straff för BCDer). Carro, som då var certifierade OW-dykare, och jag dök som buddys tillsammans med en guidad grupp som dock gick djupare än vi. Mot slutet av dyket signalerade Carro att något var fel med BCDn och denna gången fattade jag snabbare. Jag visade henne dumpventilen på västens ena axel och signalerade en fråga om hon ville avbryta dyket. Det ville hon inte. Vi fortsatte därför, men hela dyket var mer eller mindre en katastrof från början till slut. Inte nog med den livsfarliga BCDn – hon hade även stora problem med att tryckutjämna och verkade flera gånger ha mycket ont. Det gjorde stack i systerhjärtat. På säkerhetsstoppet flöt hon dessutom upp eftersom hon inte kunde tömma BCDn ordentligt med axelventilen. Jag fick därför hänga mig i hennes arm och dumpa massa luft i min BCD för att hålla oss båda nere. När vi kom upp i båten trodde jag nästan att hon skulle avsäga sig dykning för all framtid. Efter lite mat, pepp och färsk mango juice (utan socker!) ville hon dock upp i sadeln igen och bevisa för BCDn att den inte kunde vinna över henne med sina fasoner! Vi bytte BCD åt henne och gjorde ett till dyk. Detta dyk gick dock utmärkt (bortsett från lite problem med att tryckutjämna) och när hon kom upp från close encounters med sköldpaddor och ghost pipe fish så var hon glad igen och tyckte att dykning som helhet hade gjort sig förtjänt av att bli förlåten trots BCDns ohyfsade sätt.
