Jag har skaffat mig en ärkefiende. Nu förstår jag att de flesta tror att det är dykkompassen som jag talar om (vår relation är fortfarande ganska frostig och vi umgås inte privat) men min riktiga nemisis är ett litet monster på fyra ben. Utanför vårt hus bor en hund som alla i hela världen hatar. Jag har, i min geniala briljas, döpt hunden till Mr. skällipants. Mr. skällipants tycker om att skälla. Han tycker om att skälla mycket. Och länge. Och helst bara på natten. Mr. skällipants har gott sällskap av en tupp som gillar att ta över oljudskavalkaden med galande så fort som Mr. skällipants mot förmodan skulle vara tyst. Mr. skällipants är dock nästan aldrig tyst. Varför skulle han vara det? Ingen gillar Mr. skällipants och jag och Mattias önskar varje kväll intensivt att han ska dö en plågsam och utdragen (men otroligt tyst) död. Det gör han dock aldrig. Varje kväll när vi kommer hem hälsas vi välkomna från flera kvarter bort av en ilsket skällande och ylande Mr. skällipants. Mr. skällipants gillar ibland att sova i en grop utanför vår grind och stör man honom i gropen med sin blotta existens så blir Mr. skällipants inte nådig med sin klagosång. Vilken dag som helst kommer jag vakna bredvid en Mattias som är täckt av hundblod eller så kommer jag, halvt psykotisk av trötthet, att börja jaga Mr. skällipants med alla tillbuds stående vapen, vilket i detta fall skulle vara en sopborste och insektsspray.
