Vi har nu varit på Filippinerna i en hel månad och har blivit så rotade att vi snudd på kan räknas som en del av lokalbefolkningen (i alla fall enligt oss själva). Vi har slutat med turistiga saker som solkräm (den försvinner ju ändå i vattnet med en gång och är dessutom dålig för korallerna), tål värmen som riktiga infödingar och har lärt oss landets viktigaste överlevnadsord så som ”badiot” (vilket betyder ladyboy) och ”wackwack” (som betyder häxa). (Tydligen är man en häxa här så fort man har en aldrig så liten samling piercingar i ansiktet. Mycket märkligt!).
För att få stanna på Filippinerna i mer än en månad så måste man ansöka om nytt visum. Vi tog därför ledigt från dykningen i ett par dagar och begav oss till Cebu City. Eftersom Mattias var magsjuk så lyxade vi till det och tog en transferbil (som hans föräldrar var snälla nog att sponsra oss med) och slapp därför att sitta på den dödsföraktande lokalbussen med plastlaminerade säten och utan toalett i (minst) fyra timmar per väg. Befolkningen på Filippinerna har över lag inte imponerat på mig med sin effektivitet. Alla verkar ha en ”mañana”-inställning och skyndar sig inte i onödan, inte ens på jobbet. Det händer nästan dagligen att man sitter på en restaurang med 5-6 anställda i tjänst och ändå måste vänta (orimligt) länge på att få in menyer eller beställa mat, trots att det inte är fler än 3-4 gäster på hela stället. Man lär sig att leva med detta och klagar inte. Man kommenterar oftast inte ens saker som i Sverige hade lett till utskällningar, krav på pengarna tillbaka och/eller evig bojkott av sagda etablissemang. När vi kom till migrationsverket i Cebu blev jag dock glatt överraskad. Det fanns en någorlunda ordnad struktur och personalen uppvisade en, för landet, otrolig effektivitet. Vår ansökan om nytt visum gick betydligt snabbare än beräknat och det tog inte mer än någon timme innan vi hade våra pinfärska visum i handen. Vi är nu mer eller mindre filippinska medborgare fram till 8:de januari 2016!
Efter att vi hade ordnat visumen orkade vi inte åka direkt tillbaka till Panagsama Beach (där vi bor). Vi ville inte spendera ytterligare tre timmar i bil, trots tillgången på AC och säten som var täckta med tyg istället för plast. Vi tog därför in på ett hotell och spenderade en härlig kväll med att bara läsa, slappa, halvsova, titta på TV och kramas. Dessa aktiviteter kar vi knappt haft tid att ägna oss åt på resan eftersom vi har varit så upptagna med allt dykande och kursande. Som grädde på moset tog vi dessutom sovmorgon dagen efter och var inte hemma i huset igen förrän ganska sent på eftermiddagen. Utflykten till Cebu, som jag trodde skulle bli en lång och utdragen pina, blev istället en skön liten semester på semestern. Jag är mycket nöjd!
